David Kilgour

av David Matas

Jag har känt David Kilgour hela mitt vuxna liv. Redan från början kunde jag se att han var en vänlig, utåtriktad, sällskaplig personlighet.

David K. var undergraduate vid University of Manitoba i Winnipeg i början av 1960-talet samtidigt som jag, en bit före mig, men lika aktiv i studentfrågor som jag var och lite till. Vi var båda av en slump i Ottawa och sedan Paris samtidigt i slutet av 60-talet och ägnade sig åt varsitt eget arbete och studier. Jag deltog i hans bröllop i Edmonton 1974 där han då var åklagare.

Vår tillfälliga kontakt förändrades dramatiskt i mars 2006 när vi, på begäran från en NGO, påbörjade en gemensam utredning om huruvida utövare av den andligt baserade uppsättningen Falun Gong övningar dödades i Kina för att deras organ skulle säljas till patienter i behov av transplantationer . Sedan dess hade jag under de senaste sexton åren haft kontakt med David K. nästan dagligen, ofta flera gånger om dagen.

Den första versionen av vår rapport, som släpptes i juni 2006, kom till slutsatsen att övergreppen i Kina med Falun Gong-offer som vi ombads undersöka ägde rum. Vi insåg att vi inte bara kunde släppa rapporten och gå ifrån frågan för att engagera oss i våra andra aktiviteter, som vi hade många av. För att hålla frågan vid liv var vi tvungna att hålla på. Och fortsätt med det gjorde vi, med uppdateringar av vår rapport, med grundaren tillsammans med journalisten Ethan Gutmann av en icke-statlig organisation i frågan, (International Coalition to End Transplant Abuse i Kina) och med en stadig ström av resor till konferenser , möten och utfrågningar, av uttalanden, tal, inlagor, artiklar, internetinlägg och e-postlistor.

Vi blev partners inte bara i den här frågan utan i en mängd andra människorättsfrågor där vi hade gemensam sak – tyranninet i Iran, grymheterna mot uigurerna, hoten mot Taiwan, förtrycket i Hongkong, antisemitism driven av snedvridna attacker på Israel och så vidare. Genom att dela samma oro i så många frågor på ett sådant djup så länge lärde jag känna David K. ganska väl. Vad jag kunde se var att han var hängiven principen utan förbehåll. De principer han höll var häftiga, intensiva personliga övertygelser.

När han gick i pension från parlamentet efter tjugosju år var han sedan dess längst sittande ledamot. Under den karriären hade han blivit vräkt från det konservativa partiet för icke-konformitet, gick med i det liberala partiet och hade sedan avgått i oenighet om deras politik. Med tanke på hans karaktär var det ett förutsagt öde. Hans öppenhet för andra, liksom hans självständighet i sinnet och engagemang för principer gjorde honom högst valbar. Samma självständighet gjorde hans klättring på vad den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli kallade den feta stolpen omöjlig. Förmågan att följa med för att komma överens fanns inte på hans repertoar.

Hans bästa timmar var de som spenderades på mänskliga rättigheter efter att han lämnade parlamentet. Frågorna kring mänskliga rättigheter i allmänhet och Kina i synnerhet fick fram det bästa i honom eftersom de fick fram det sämsta i andra. Andra kan vara beredda att avväga eller urvattna principer för pengar eller makt eller position eller tillgång. Andra kanske är villiga att acceptera löften om verkligheten, berätta istället för att visa. Andra kan ge efter för storhetsvanföreställningar eftersom förövarna uttryckte de ord som deras samtalspartner ville höra. Men inte David Kilgour. Han utmärkte sig genom sin bottenlösa brunn av stöd för offren, sitt outtömliga förkastande av hyckleri, sin oändliga ångest över straffrihet.

David Kilgour dog den 5 april. Må han vila i frid. Men jag tror inte att han kommer att göra det. Hans ande kommer alltid att lida av denna planets grymheter. I andan kommer hans ilska att fortsätta att flamma, hans tålamod kommer om och om igen att prövas av förövarnas ständiga angrepp; hans sympati kommer ihärdigt att omfamna, hans oro kommer för alltid att öka för den oändliga paraden av offer.

Alla som har känt honom kommer att sakna honom. Ändå kommer han inte att vara borta. Hans exempel kommer att bestå för att påminna oss om skillnaden mellan likgiltighet och empati, mellan förvirrande och ärlighet, mellan att ge vika och stå fast, mellan att göra bra och att göra gott. Han har inte försvunnit för att han har blivit en del av oss.